Från Nyår till Trettonda'n

Uppdateringarna här på bloggen har inte flutit på såsom de borde.
Vittnar detta om ett trist leverne? Dålig moral? Undermålig pliktetik?
Nja, snarare om ryggskott, göromål...
I själva verket var det riktigt trevligt, för två veckor sedan. Vi besökte vänner på Björkö den 4 januari.

(Klicka på kartan för att få den större.)

Dagen var kulen och kylig. Vi missade naturligtvis färjan med en minut och fick vänta en halvtimma.

(Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.)

Framkomna föreslogs, att vi omedelbart skulle ge oss ut på en fotvandring i kylan. Inte mig emot, ity jag hade undrat hur jag skulle få mina minst fyra kilometers dagliga promenad som dagschemat nu såg ut. Så löste det sig. Kaffe på termos och sockerkaka var redan färdigt och nedstuvat tillsammans med sittunderlägg i en gammal ryggsäck. Så bar det av! Vi strävade oförtrutet fram genom köldslagen ö.
Stegen tog oss mot dess högsta topp, krönt av en gammal bunker och på den ett rös. Den isande vinden drog genom märg och ben. Strålande utsikt! Åt ena havet Hisingen vid vars horisont Scaniahamnens kranar tydligt höjde sig, liksom även Älvsborgsbron.

Åt andra sidan, havet det mäktiga. Långt borta i norr, tornade Carlstens fästning i Marstrand upp sig i horisonten. Nedanför den, havet och så Björkö med barns som vuxna vilka roade sig på en frusen mossa. Den perfekta naturrinken.



Den isande vinden drev ner oss från bergsknallen, och på vägen ner lyckades hulda hustrun låta sig fångas av törne.



Framkomna till mossen var det dags att plocka fram underläggen och fikat.








Exkursionen trängde längre ut på ön. I en hage stod några väl påpälsade får och såg dumma ut. Ja, jag tycker att får gör det. Nästan "fårfängt".

På Björkö stöter man på inte bara björkar och får, utan även ankor och hurtbullar...



Efter halvannan timma och 6353 meter stod vi så äntligen vid dörren bakom vilken husvärmen skulle tina upp oss.

Dagen därpå, undfägnades vi ett par timmars celebert besök från Karlskoga,

under vilket jag ådrog mig det värsta ryggskottet som drabbat mig sedan januari 1994! På morgonen nästa dag dröjde det länge innan jag ens med möda kom upp ur sängen. Men, därute låg snön vit! Mycket ovanligt. Med upphävandet av alla krafter fick jag fram kameran men smärtorna gjorde det omöjligt för mig att inte skaka med händerna under den relativt långa exponeringstid som krävdes.

Alltså, inget bra fotografi men ändå en stämningsfull bild om den inte visas i ett stort format.

Kommentarer