Spretigt

I fredags blev jag återigen påmind om allt levandes ändlighet. Den sista av saliga mors gamla vänner begravdes då hemma i Karlskoga och jag deltog. ”Tant Inga” mindes jag från mina tidigaste år och det kändes definitivt som om en era gick i graven med henne. Det var tankar som slog mig under begravningsakten i Fridens kapell.
Last Friday I was once again reminded of the end of all that lives. The last of my mothers old friends was buried back home in Karlskoga, and I participated, representing the family. I knew ”auntie Inga” from my earliest years and for sure, as she died, an entire era faded away. This was a thought that hit me during the funeral ceremony at the Chapel of Eternal Rest.
Ingas systerdotter Lena var min allra första lekkamrat. Hon bodde i lägenheten tvärsöver och dit kunde jag redan som spädbarn kravla in på alla fyra. Så var det ända tills jag var fem år och vi flyttade till Amerika.
Inga’s niece Lena was my very first playmate. She lived in the apartment opposite ours, and as a baby I could crawl there on my four. We were close friends until I was five years old and we moved to America.
Lena håller ordning på mig 1955
Lena ceeping treck of me in 1955
(foto: Inga Flodman)

Ståndsmässigt intogs begravningskaffet på f.d. tjänstemannamässen på Bofors, företaget Inga hade vigt sitt liv åt som sekreterare.
In accordance with Inga’s status, the gathering following the ceremony was held at the former clerks mess hall in Bofors, the very company Inga had dedicated her life to as senior secretary.
Efter gravölet följde något av en ”uppståndelse” när jag och tillresta barndomskamraten Olof träffades för första gången på 33 år.
Following the funeral feast there followed something of a Resurrection when later on I met my old childhood friend Olof for the first time in 33 years.
Grånande medelålders herrar med för stora kaggar; men det var som om de där trettiotre åren inte hade varit. Vi pratade på som om det varit för någon vecka sedan sist. Uppenbarligen är det så, att om man verkligen varit vänner och kamrater som mest skilts åt av tiden så betyder inte tiden något när man möts på nytt.
There we were, two grizzled, flabby middle aged gentlemen. Still, it was as if those 33 years had never been. We talked to each other as if last time was just some weeks ago. It seems that it is very simple to re-conect with true friends even after a very long period of time.

Detta begrundade jag medan jag tog en tur utefter Imälvens underbara minimiljöer, också vintertid. Bilderna som följer.
I contemplated this as I drove along the beautiful mini-wilderness  along the river Imälven, which is also in mid winter, as you may see in the following photos.

Ingen Karlskogaresa utan att träffa klasskamraten sedan 7:an, Öivind. Helgledig från selen i Degerforsgymnasiet.
No trip to Karlskoga without seeing my old pal from 7th grade, Öivind. This time off from his junior high-school teaching, as it is weekend.

Här extraheras information i hans ateljé.
Here, some information is extracted in his studio.

Sonen Erik tar igen sig inför nya bataljer på skridskor och med klubba.
Öivinds son, Erik, relaxes before it is time for yet another ice hockey match.

Men Göteborg, min nya hemstad sedan femton år tillbaka, pockade.
However, I soon longed back to my ”new” hometown, Gothenburg.
Tyska kyrkan i Göteborg
The German Church in Gothenburg

Lite efter Vänern och gränsen till Västergötland slutade vintervädret.
Just past lake Vänern and the border to the province of Västergötland, the real winter ended as the snow disappeared from the landscape.
Vintrigt Vänern.

Återkommen till Sveriges framsida bjöd söndagen på ett strålande väder. Med hustrun tog jag en promenad i det kyliga solgasset som efter en knapp timma avrundades med besök på ett kafé där faktiskt, just i det ögonblicket, två fönsterplatser frigjordes. Annars var det mycket ont om lediga platser på kaféerna den eftermiddagen. Folk gick eller glyste in genom fönster för att spana in läget.
As I returned to the "right side" of Sweden, Sunday offered a splendid weather. Me and my wife took a long nice walk in the winter-cold sunshine. After one hour we stopped at a café where, incidentally, two places next to a window became vacant. All the cafés were actually crowded this Sunday. People strolled about peeping through the windows to check out any free places.

Nu ska sägas att det blev årsdebut. Jag åt här årets första fettisdagsbulle/semla. Och vilken fettisdagsbulle sedan!
It was a first timer in a year! I ate the first semla (cream bun with almond paste). It was absolutely delicious!
Den ljuvligaste på många, många år! Vart? Kafeet ligger på hörnet Linnégatan/3:e Långgatan.
The tastiest one I have eaten in many, many years! Where? That café is located on the corner Linnégatan/ 3rd Långgatan.

Rakt över satt en ung italiensk familj. Pappan, mamma, il bambino och pappans vackra syster.
Jag lät min lilla kamera (Canon g9) svepa, dem ovetandes.
Right across there was a young Italian family: the father, mother, il bambino and the father's beautiful young sister. I made discreet use of my small camera (Canon g9).






Adesso!

Till sist gick jag fram till dem och undrade om jag fick förära dem mina bilder som minne. Deras e-mailadress fick jag och några timmar senare hade de flera av fotona.
Finally I approached them and asked if I could send them some of the pictures I took. I got their @dress and within only a few hours the photos had reached them. It is nice to be able to bring some little joy.


Kommentarer