Försommar i Berlin • Early summer in Berlin



I år är det jämt två decennium sedan Berlinmuren föll och den abnorma Östtyska "statsbildningen", det s.k. DDR, krackelerade.
This year marks two decades since the fall of the artificial East German "state", "GDR", initiated by the crumbling of the Berlin Wall.
I drygt fyrtio år levde människorna i ständig rädsla i denna del av Tyskland, som var en sovjetisk ockupationszon. Minsta yttryck av missnöje riskerades tas som intäkt för att beröva dig friheten, underkasta dig bryska förhör, tortyr och fängelse.
Allt som behövdes var en angivare.
I "DDR" kunde ett anonymt brev till myndigheten kullkasta hela ditt liv.
Ditt och din familjs.
Alla misstänktes för att spionera på alla.
"DDR"-samhälle vilade på den lägsta av mänskliga instinkter: angiveriet i syfte att skada.
For some forty years people lived in daily fear in this part of Germany, the occupation Zone of the USSR. Slightest expression of dissatisfaction could be made use of to turn you in to the authorities, strip you of your limited liberty and subject you to brusque interrogation, torture and imprisonment.
All that was needed was an informer.
An anonymous letter to the authorities could in the "German Democratic Republic" crush your life, as well as your family's.
Just anybody could be an informant.
"GDR" was indeed a society based on the lowest of human instincts: that of informing in order to make harm to others.
Även här och nu finns det lågt stående, missunnsamma människor vilka emellanåt krälar fram ur sina latriner för att lägga anonyma skrivelser på lådan, än hit än dit. Fega stackare. Misslyckade, inbilska drömmare som själva intet förmått utan drivs av avund. Kanske t.o.m. av hat.
Moraliska haverister helt enkelt.
Also here and in our time do they exist, those lowlives: envious individuals, occasionally crawling out of their night soil in order to mail of their anonymous letters in different directions — pusillanimous cowards. Losers. Unable, envious, conceited dreamers.
In short, disabled humans.

Ett sådant samhälle var det socialistiska "DDR".
Genomruttet inifrån störtade det samman hösten 1989. Det var stort!
Such a society was the Socialist "GDR".
Rotten to the core it collapsed in late fall of 1989. That was Big!
Rester av Berlinmuren på Potsdamer Platz.
Remains of the Berlin Wall in Potsdamer Platz.

"På denna plats slogs det första hålet genon Berlinmuren"
"At this this site, the first opening in the Berlin Wall was made"

Världen över beskådades dramat timme för timme på teve. Och jublade. Vem hade inte velat vara i Berlin då och – som president John F. Kennedy knappt trettio år tidigare – säga Ich bin ein Berliner.
People all over the world watched the drama hour by hour on the tellies. And rejoiced. Who did not which to be in Berlin at that time and — as did President John F. Kennedy almost thirty years previous — say: Ich bin ein Berliner.


Det Östtyska regimorganet Neues Deutschland ("Nya Tyskland"),
som försåg tyskarna i sovjetzonen med hellögner
och halvsanningar, ges fortfarande ut och fortsätter
att sprida lögner, sensationer och förtal.

The East-German voice of the regime, the tabloid Neues Deutschland ("New Germany"), provided the
Germans in the USSR-Zone with complete lies and half trues. It is still being
published and continues to share lies, sensations and defamation.


Angiverisystemets samhälle ersattes med ett enat, demokratiskt Tyskland. Ändå är det underligt att man i Berlin ändå idag hittar gator uppkallade efter misslyckade tänkare som Karl Marx och utopister som landets förste kommunistledare Karl Liebknecht (Kaiser-Wilhelm-Straße).
This State, relaying on informants was replaced with a united, democratic Germany. Hence weird to fins streets in Berlin still named after such intellectual flops like Karl Marx, and Utophistzs like the country's first Communist leader, Karl Liebknecht after whom Kaiser-Wilhelm Strasse still is named.
Kommunismens fall till trots, Große Frankfurter Straße
får alltjämnt heta "Karl Marx Allé".

In spite of the fall of Communism i East Berlin, Grosser Frankfurter Strasse
(Large Frankfurt Street) is still called "Karl Marx Avenue".


En av det gamla Berlins klassiska minnesmärken är Brandenburger Tor. Framför den ligger Pariser Platz och här slutar paradgatan Unter den Linden.
One the famous sites of old Berlin is Brandenburger Gate. In front of it is Paris Square, marking the end of the major street Under den Linden.
Efter angiveristatens fall har området återuppbyggts. Man kan ha skilda meningar om hur väl arkitekterna förvaltat sina pund, men det gamla torgets dimensioner är åtminstone bevarat.
Här råder ständig "kaos". Turister i legio, liksom gycklare och musikanter: positiven spelar och pantomimartister spökar ut sig till "levande statyer".
Following the fall of the Communist "GDR", this area has been reconstructed. Sure, one might differ in the question as of how well the architects have come to terms with the issue, but the old square's proportions are at least preserved
At this place there is always something going on. Tourists in innumerable, as well as jesters and musicians: street organ plays and dumb show artists are dolled up as "living statues".
En "levande staty" i skepnad av en "DDR"-soldat poserar med en turist.
A "Life statue" in shape of a Communist "GDR"-soldier pose with a tourist.

Vid Brandenburger Tor slutar Unter den Linden,
som utgår från g:a Slottsplatsen.

The parade street Unter den Linden start out from the
old Imperial castle and end at
Brandenburger Tor.

Det mest imposanta av det nya Berlins minnesmärken ligger alldeles intill: minnet av Förintelsens offer.
The most impressive feature of the new Berlin is, in my humble opinion, the text door Memorial overt the Victims of the Holocaust.
Monumentet över nazismens miljontals judiska offer upptar ett
stort område på samma mark där Hitlers Rikskansli och bunker låg.

The monument in memory of the millions Jewish victims of Nazi-Germany
covers a large area on pretty much the same area as Hitler's
Office and famous Bunker once where located


Personligen var jag extremt skeptisk till projektet när det publicerades. Men när jag nu har sett det "i funktion" (någon annan term är knappast adekvat), ja då är jag mäkta imponerad. När man går där mellan de mäktiga, svarta stenarna, möts man av något nytt bakom varje krök.
When the plan of this project was first published I felt very skeptical about it. However, having seen it "in function" (there is really no other apt word for the experience), well, then I am very impressed. As you walk between those mighty, black stones there is something new after each turn.
Verkligen storslaget. Själva museet i anslutning till monumentet är också rörande. Här får man följa fem familjers öden från olika delar av det tyskockuperade Europa, vilka sina öden till mötes i de nazistiska dödsfabrikerna. (Hur många inte just till följd av anonyma angiverier?!). Man får följa dem i familjebilder och kvarlämnade texter.
Indeed grandiose! The connected Museum is also touching. Here you may follow the fate of some Jewish families from different parts of Nazi-controlled Europe, ending up in the Nazi killing factories. This is illustrated by family photos and documents on exhibition.
Monumentområdet upptar större delen av områden mellan Wilhelmstraße och Eberstraße. Ironiskt nog ligger museet och början just på området för Hitlers rikskansli, Albert Speer monumentala byggnad som inte sparades åt eftervärlden.
This Memorial monument covers most of the area between Wilhelmstrasse and Eberstrasse. Ironically enough, the museum and the Memorial begins on the area of Hitler's former Office, the Reichskanzlei – Albert Speer's monumental building not spared to posterity.

Däremot sparades den byggnad som han ritade åt Görings Luftwaffe längre ner på Wilhelmstraße. Idag är finansdepartementet inhyst där.
Spared is however the office he designed for Herman Görings Air ministry a block down Wilhelmstrasse. In our days it is the office of the German Ministry of Finance.

Gaveln på Görings gamla Luftwaffekansli.
Numera tyska finansdepartementet.
The gable of Göring's old
Luftwaffe office.
Today the German Treasury.

I vinkel, vägg i vägg på Leipziger Straße, ligger idag tyska delstaternas "överhus" i vad som i mitten av 1930-talet blev Utrikesdepartement, då departementet fick från Wilhelmstraße när rikskansliet skulle byggas.
Just around the corner, in Leipzig Street, we find the palace housing the Hall of the German constituent states. In the middle of the 30ies it was made the office of Nazi-Germanys Ministry for Foreign Affairs, as the original offices on Wilhelmstrasse had to give away for the construction of Hitler's Reichskanzlei.
Här huserade "champange-"minister, Joachim von Ribbentrop,
Nazi-Tysklands utrikesminister 1938-45.
The offices of the "Champagne-" minister, Joachim von Ribbentrop,
the Minister for Foreign Affairs of Nazi-Germany 1938-1945.


* * *
I Potsdam, några mil sydväst om Berlin, uppförde den preussiska/ tyska militärismens fader, Fredrik den store (1712-86), sitt eget "Versailles", nämligen det (i mitt tycke) betydligt angenämare lilla slottet Sanssuci, "Sorglösa".
Some kilometers to the South west of Berlin, in Potsdam, the father of Prussian / German militarism, Fredric the Great (1712-86) had his own "Versailles" built. Namely the much neither (in my humble opinion) little castle Sanssuci.
Sorglösa turister väller i ständiga floder över
upplysningsmonarkens trösklar.

Never ending tides of tourists pour forth over the
threshold of the Enlightened monarch.


Här omgärdade sig monarken med samtidens populära tänkare och musiker. Efter några år där blev Voltaire så pass putt på den preussiske monarken att han packade sina väskor och gav sig av för aldrig höra av sig igen. Detta till "gamle Fritz" oändliga sorg ute på "Sorgefri".
Out here, the Monarch surrounded himself with the most distinguished philosophers and musicians of his days. After three years at Sanssuci, Voltair became so angry with the Prussian king that he packed his suite case and left, never to have any contact with the king again. This was something that deeply saddened "Old Fritz", as the king was called.

I mitten av 1800-talet bygges flyglarna till av Fredrik Wilhelm IV av Preussen.
In the middle of the 19th century, the wings where added to the original palace by King Fredric Wilhelm IV of Prussia.

Till "Nya palatset" i Potsdam flyttade kejsar Wilhelm II vid förra sekelskiftet och där höll han sig till dess att han avsade sig tronen i november 1918 och Tyskland blev republik.
Germany's last emperor, Wilhelm II, made "The New Palace" in Potsdam his home. There he remained until the end of WW I, in November 1918 when he abdicated and Germany became a Republic.
"Nya Palatset" i Potsdam blev säte för Kejsardömet Tysklands
siste regent, Wilhelm II

"The New Palace" at Potsdam was the seat of the last emperor of
the German Empire, Wilhelm II.


Medan vi strosade omkring på Sorglösas slösande parkanläggningar stötte vi på ett ungt par i bröllopsklädsel. När en av deras väninnor i deras följe ställde upp dem i solen (ett kardinalfel: soliga dagar fotar man i skuggan, som alla vet). Jag drog fram kameran och frågade om också jag fick. Och det fick jag. Idag skickade jag bilderna till paret. Här ett par exempel:
As we strolled about in the waste parks of Sanssuci we met a young couple in wedding dress. As on of the ladies in their suite placed them for a photo session in the sun (a major mistake! On sunny days you take portraits in the shadow, as you all of course know). I got my camera ready and asked if I might join in. And I was. And now I have mailed the pictures to the couple. Here some samples:

* * *
Det som återstod av det kejserliga palatset i Berlin efter andra världskriget sprängdes av kommunisterna. På ena delen av dess mäktiga domän uppfördes en förfärlig byggnad av stål och brunt glas som mest liknade en skokartong. Detta blev sätet för "DDR"-regimen. Ännu vid mitt förra besök i Berlin för några år sedan stod åbäket kvar och förfulade omgivningen. Nu bevittnade vi vid vårt besök emellertid demoleringen av dess sista rester.
The remains of the official Imperial Palace in Berlin was blown up by the Communists. On a part of the area the erected a horrible "shoe box" of Steel and brown glass. This ugly thing was to become the power base of the "GDR"-regime. As late as by my previous visit to Berlin some years ago, that big lump was still standing, destroying the scenery. Now we actually witnessed as the clearing up of its very last remains following the demolition.
Eländet har monterats ner i omvänd ordning mot när det byggdes, för att så mycket som möjligt skulle skulle kunna återanvändas. Där fanns flera tusen ton asbest som först måste saneras. Nu är i alla fall hela rasket rivet och nästa steg blir att återuppföra slottsfasaden. Det företaget ska vara klart 2015.
Hoppas få leva att se det!
That wretched thing had been demolished in the opposite way it was originally constructed, all in order to facilitate recycling. However, there where many thousands ton's of Asbestos that first had to be removed. Now, when everything is removed the next step is to rebuild the facade of the old Palace.
That part is scheduled to be completed in 2015.
I do hope to live to see it!

* * *

På andra sidan floden Spree ligger Museet för tysk historia med sin mäktiga fasad och rika innehåll.
Across the River Spree, the German Historical Museum is located in an impressive grand Palace.
Museet för tysk historia, med adress Unter den Linden N:o 2.
German Historical Museum on Under den Linden 2 in Berlin

Museets närmaste granne är Humboldt-Universität som sett många genier jäsa sig stora. Bl.a. Albert Einstein.
The closest neighbor of the Museum is Humboldt-University where many men of science have become famous. Among them Albert Einstein.
Huvudingången till Humboldtuniversitetet i centrala Berlin.
The Main entrance to the Humboldt-University in central Berlin.

* * *
Mitt emot universitet, på stora Bebelplatz på andra sidan Unter den Linden, iscensatte nazisterna i maj 1933 det famösa bokbålet där främst judiska författares böcker och vetenskapliga avhandlingar brändes; men även politiskt obekväma pennfäktares verk. Jag vet inte om Albert såg något av galenskapen från bakom en fönster på andra sidan gatan. Han drog emellertid de rätta slutsatserna tidigt och flyttade till USA. Andra trodde att vansinnesanfallet var övergående. Eller kunde hanteras efterhand. Allt går igen, eller hur. Även vanföreställningar...
Just across the University, at the large Bebel Square just across from Under den Linden, the Nazis initiated their infamous book torching in May 1933. First and foremost they burned the works of Jewish writers, but also those of political opponents. I do not know if Albert saw these madness from behind the windows across the street. He did however draw the right conclusions at an early point and moved to the US. Others wanted to believe this to be a temporary national madness, or, that it could be "handled". Everything tend to come back in one shape or another. Does it not? So also false notions.
Bebelplatz med Humboldtuniversitetet i bakgrunden.
Bebel Square. In the background Humboldt-University.

Mitt på torget kan man titta ner på en installation. Bakom glaset anar man tomma bokhyllor. Ett minnesmärke över bokbränningen.
In the middle of the Square there is a "window" in the ground. Look carefully and you'll see empty bookshelves in remembrance of the burning in 1933.
Bebelplatz från Unter den Linden.
Bebelplatz viewed from Unter den Linden.

* * *
Vid det här laget kan det vara läge att ta igen sig. Det gör man med fördel på vårt stamställe Cum Laude!
At this point in time it might be nice to relax. I recommend the bar & restaurant Cum Laude!
Det ligger med ingång på utsidan av universitetsbyggnadens nordvästra hörn, vid korsningen Universitätsstraße/Dorotheenstraße. Krogen har en flärd av mellankrigstid över sig. God betjäning, rimliga priser och dagstidningarna tillgängliga, även om de inte (som tills för några år sedan) längre är monterade på långa pinnar på klassiskt kontinentalt vis. Här har lärare och professorer utspisats sedan förra sekelskiftet.
This establishment is located on the corner of Universitätsstraße/Dorotheenstraße. The place has a frivolity of the time between the World Wars. The services are good, prices reasonable, and there is daily papers available. In this place university teachers and students have been feed.
Tamburen är prydd av välartad "graffiti".
The hallway is covered by "nice graffiti"

Tidlöshet...
Timeless...

En underbar paprikasoppa!
A wonderful soup on paprika.

* * *

Klassisk kontinental var även Den undersköna Marlene Dietrich. I hennes barndomsdel av huvudstaden, i Schöneberg, ligger hon numera begraven. En skymning ställde vi våra steg dit.
Marlene Dietrich was born and grew up in the district of Schöneberg in Berlin. Here she is also buried. One late afternoon we walked there.
Marlene Dietrichs grav i Schöneberg. Hur kan man se att jag har varit där? Finner du svaret, så meddela mig. =)
Marlene Dietrich's grave in Schöneberg. How can you see on the picture that I have been there? If you find the answer, please e-mail me. =)

En förunderlig upplevelse, därsom man stod inför denna fantastiska kvinna och skådespelerska vars tolkning av Lola-Lola i Blå ängeln knappast ens överträffas av självaste verkligheten.
Indeed an odd feeling to stand in front of the grave of this fantastic woman and actress who's interpretation of Lola-Lola in The Blue Angel surpass life itself.

Så sänkte sig då aftonen över Varziner Platz,där några av Berlins sista gaslyktor tänds när mörkret tätnar.
And so, the darkness of the night descend over Varziner Platz, where some of the last gas-lamps of Berlin lights up.

Här var det slut för nu, men jag jobbar på ett kompletterande bildspel från Berlin och Potsdam. Återkommer med besked om när det blir klart.
That' s the end for now, but I am working on a supplementary Slideshow from Berlin and Potsdam. You'll know when it is ready.

Kommentarer