Första dagen med cytostatika • My first day with Chemotherapy

Tidig vardagsmorgon en novemberdag i Blöteborg.
Människor i väntan.
Early morning a day in November in Gothenburg.
People waiting.

I väntan på det socialsnöre, spårvagnen, som ska föra dem till deras destinationer. Och öden.
Waiting for the tram that will bring them yo their destinations. As well as to their destinies...Själv stiger jag av vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, SU. Jag ska till "Jubileumsklinken". Ja, i denna stad kallas cancerkliniken så. Föredrar "Jublet", för att visa på det hopplösa i ett sådant namn.
I step of at the University Hospital as I am heading for the Oncological department, the Jubilee Clinic!
Klockan o8:10 är jag framme och tio minuter senare är jag redan presenterad för min säng.
It is o8:1o and within ten minutes I am presented to my bed.
Nu vidtar närmast militär väntan. Har en bra bok med mig och sängen är bra för ryggen.
Så, efter ett par timmar dyker en vaktmästare upp. In i hiss till bottenvåningen där min CVK ska opereras in.
What is to follow is waiting in almost military style. Good thing to have a good book along and the bed is very comfortable for my back. Eventually, after some hours, a caretaker appears and start to move me away. Into an elevator and down to the Pre-Operation department. Here I am to have my central venous catheter in-operated.
Trevligt folk. Gediget hantverk.
Nice people and good needlework.
Lokalbedövningen läggs • Local anaesthesia

Det tar sin tid med snart hämtas jag upp till Avd. 70 igen. Jag hinner igenom något kapitel i min bok innan en ny vaktis rullar iväg med mig. In i hissen, fram genom kulverterna. Där körs också sopor och avfall omkring. "Sopor som sopor", kommenterade jag med glimten i ögat som ingen såg.
After some time I am back at "my" room. I manage to read a few chapeters in my book before another janitor roll me through the confusing culverts under the hospital.
Målet för utflykten var Röntgenavdelningen. Försäkra sig om att allt satt väl på plats. Väntan.
Men det var den trevliga personalen just då där värd. En av dem föreviga tilldragelsen där jag fixeras för en sidoröntgen av bålen.
The destination for this little "excursion" was the X-ray department in order to determine that the CVK was properly adjusted. Before that, more waiting though. But maybe the waiting for the nice staff was forth it. One of them immortalized me as I was told how to posture in front of the X-ray camera.Sedan blev det mer väntan... vid tolvtiden var jag tillbaka på avdelningen. Häxbrygden från apoteket var däremot inte kommet.
Jag hade min bok. Klockan två kom ett avtalat besök som gick en timma senare. Så, under av under: nu kom man bärande med genomskinliga och en röd påse med innehåll som dödar och i bästa fall levandegör.
Then even more slack time... By none I was back in my ward but "the witches' brew" from the pharmacy had yet not arrived.
I had my book. Only at o3:2o PM did the drugs finally arrive. Drugs containing life and death...
Hoppas på det bästa • Hoping for the best.

Det blev långa – riktigt långa! – nio timmar! Läste och läste. Konverserade med avdelningens små änglar i blått (varför är sjuksköterskor så ofta så förbenat snygga och trevliga?!). Gubbsjuka? Nåväl, som nedan tedde sig min utsikt tills sista droppen runnit in på sin mördande väg i mitt system. Kort efter ankomsten blev jag mer och mer besvärad av odören i sjuksalarna. Kom ihåg det från för två och ett halvt år sedan på urologen. Där hade de sista dagarna varit nästan outhärdliga. Denna samma odör måste bara bort!
The following nine hours turned into really long hours. I read and read and chatted with the wards little angels in blue. (How come that those nurses are so pretty and nice?!) Am I turning into an old lecher? Anyway, the view from my horizon was as pictured below, until the final drop got into my system.
Bort med slang och bort med Bertil var det klockan oo:35.
"Ska du verkligen gå hem", undrade hon och slog upp sina vackra ögon, nattsköterskan. "Varför inte, det är bara två kilometer. Vad kan hända? Att jag signar ner i en hjärtattack?". Jag log mitt farväl och skyndade trapporna ner från fjärde våningen. Kunde inte vänta på att få komma ut i friska luften och när jag gjorde det var det en lisa för näsa, svalg och lungor.
På vägen hem passerade jag Skansen Kronan. Kunde inte låta bli att försöka ta en bild kl. o1:o9 trots att jag inte hade med mig stativet och det krävdes en sekund i exponering...
At oo:35 AM it was away with the tube and I was on the move home.
"Are you really going to walk home?" the night nurse asked with her big, beautiful eyes. "Why not? It's just two miles. What could possible happen? A heart attack?" I smiled my farewell and hurried down the steps to finally get out into the fresh air outdoor. A relief to my pharynx and lungs. Just to get away from that increasingly horrible nasty odor of the hospital.
On my way home I passed below the fortlet Kronan. In spite of the hour (o1:o9 AM), and the fact that I did not have my tripod and there was a need of an exposure of one whole second...

Kommentarer

  1. Intressant läsning, jag hoppas att du mår bra efter detta.
    Morgan

    SvaraRadera
  2. Hej! Njaaa... Det är lite upp och ner. Tack för omtänksamheten!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar