Tempus adventus Goteburgiensis

(English translation to follow. Hopefully...)

Mörkt, blött och trist. Centrala Göteborg i adventstid.
Bland det besvärligaste med att vara cancerpatient och undergå behandling är, att allt kommer att kretsa kring dessa datum. Hur kommer det sig? Allt man gör är ju att ligga på sin brits och ta emot cellgifterna.

Behandlingarna är otroligt varierande. Fram till för tjugo-trettio år sedan existerade bara ett par sorter. Nu upptas dessa giftskåp av hundratals olika gifter som proportioneras och avvägs för varje enskilt fall.
Så är det ångesten. Eller oron; kommer jag att må illa och vända ut-och-in på magen? Kommer jag att bli mycket mattare? En oroliga människa tycks lätt få närkontakt med ilskan och det koleriska i sin natur. Inte kul. Inte kul alls.

Så är det de där andra obligatoriska besöken. Till distriktssköterskan två gånger i veckan.
Hon tar blodprover och ser om CVK:n på bröstet.
Min sköterska är en pärla!
Från Västerås visserligen, men jag hävdar bestämt att hon talar dalamål. Inget "gnällbältesgnäll" över de läpparna inte!

Friskt folk har ingen anledning att sätta sig in i hur cellgiftsbehandlingar administreras. Allt beror på arten av cancer, liksom på patienten. Själv hade jag verkligen sett fram emot att få anlägga en Yul Bryner-frisyr. Av detta blir intet, alldenstund de gifter som droppas i mig inte består med just denna bieffekt. Eftersom jag har ett hår tätt som en björnfäll hade jag verkligen sett fram emot att låta skalpen stifta direktkontaktens bekantskap med luften.I mitt fall, (folk har undrat,) ser behandlingen ut så här: sex cykler à tre veckor. Varje cykel inleds med "Dag 1", nio timmars behandling av gifter och mediciner. Därefter "vila" i sju dagar. På "Dag 8" administreras medikamenten under en timma varefter kroppen bestås med fjorton dagars vila: slut på en cykel. På 22:a dagen efter första cykelns "Dag 1" ny cykel. "Dag 1", etc. Efter tre cykler ska det bli CT-skanning ("skiktröntgen") och utvärdering. Har allt gått planenligt avslutas behandlingen med de tre sista inplanerade cyklerna. I allt rör det sig om 18 veckor. Hjälp! Jag är bara klar med den första! Trött. Ängslig, Tvehågsen. Lättirriterad. Undrar om detta är något som kommer att fördjupas eller kanske plana ut?

Birgitta, en gammal klasskamrat till mig från högstadiet, skickade förnyligen en bok till mig, Carl-Johan Vallgrens Kuntzelman & Kuntzelman. Vallgren var outhärdlig i sitt självfixerade sommarpratarprogram i somras, men med pennan som svärd är han absolut mästerlig! Utan att gå in på bokens Svindlande affärer kan sägas att CJ vet att bruka språket utan att för den skull på minsta vis belasta det! Hans kritiska blick på uppkomlingssamhället och dess många avarter roar mig storligen. Hitintills har boken bergtagit mig.

Kommentarer