SHABBTAI ROTEM, Sde Eliyahu, זצ”ל


Tidigt i morse väcktes jag av telefonen.
Det finns alltid en känsla av obehag, ja till och med fasa, när det ringer oväntat.
Ändå borde jag ha anat vad det var: jag hade vetat med mig redan igår kväll att jag idag borde ringa ett samtal… Höra mig för…
Den kvinnliga rösten som tilltalade mig på andra sidan var stark och kontrollerad. Lät som en tjugoårings, även om talorganen tillhörde en 82-årig kvinnas, Sara Rotem.
Samtalet kom från kibbutz (ha-dati) Sde Eliyahu i Jordandalen i n.ö. Israel.
Beskedet var inte oväntat:

I en ålder av 94 år avled i tisdags min ”kibbutzfar”, SHABBTAI ROTEM (Rothenburg), זצ”ל
שבתאי רותם (רותנבורג) זצ”ל,  ק' שדה אליהו
Jag var 21 år gammal när jag i mars 1974 kom för att under ett halvår bo i Sde Eliyahu. Shabbtai och Sara Rotem och deras barn blev min ”kibbutzfamilj”. Shabbtai, ännu i sin krafts dagar, var samhällets elektriker. Själv arbetade jag ömsom i paketeringsfabriken för morötter, ömsom i de väldiga vingårdarna. Tills jag hamnade i el-verkstaden och fick följa med Shabbtai runt om i stugorna för att lägga om eller komplettera elsystemen med nya uttag: eller i verkstaden, dit folk kom med sina glappande kontakter och armaturer av alla de slag.

Uppvuxen i Wien var han, Shabbtai. Tillsammans med ett par systrar hade han i unga år flytt den stundande europeiska Förintelsen och 1938 lyckats smuggla sig till vårt judiska Fädernesland – då under fientlig Brittisk överhöghet.
Efter att en kall vinternatt ha vadat iland på stranden utanför Natanya plundrades han på alla sina tillgångar, ämnade för universitetsstudier. Efter en tid som diamantslipare lockades han av livet som bonde. Det var då, 1942, som han kom till det ortodoxa jordbrukskollektivet Sde Eliyahu. Efter att i början av 1940-talet ha hört vad som drabbade vårt folk i Europa lovade Shabbtai och hans systrar att aldrig mer tala tyska.

Shabbtai var lågmäld och en stor människovän. I korthet: en mycket god person. Han kunde räkna sina blodsband till ledande chassidiska förgrundsgestalter såsom Sfat Emeth (Rav Yehudah Aryeh Leib Alter [1847–1905]) och, längre bakåt i tiden, till Den Store Rabbinen Meir of Rothenburg (1215 – 2/5 1293). Inte så underligt, med det påbrået, att han älskade de talmudiska och rabbinska urkunderna?

De senaste åren bröt allt mer ner Shabbtais allt skröpligare kropp, men inte hans intellekt. Hela tiden var Sara vid hans sida. Aldrig avhände hon sig skötseln av honom även om hon det senaste året accepterade assistans med detta. Men så, efter förra shabbes (פ’ חיי שרה) förlorade Shabbtai medvetandet och två dagar senare lämnade han oss övriga kvar här i tiden och rummet i stor saknad.

תהי נשמתו צרורה בצרור החיים
Må hans själ bindas till de levandes skara


För att se en film som jag gjorde med Shabbtai för några år sedan, klicka HÄR
eller gå direkt till länken:




Kommentarer