"Bedrock"

Staten New Mexicos flagga.
Kommer du ihåg familjen Flinta (The Flintsone's)? Stenåldersfamiljen i "stenåldersstaden" Bedrock? Här är överraskningen: Bedrock finns, heter Santa Fe och är huvudstad i New Mexico!
Den genomgående "Bedrock"-arkitekturen.
Tror mig inte? Nedan en kontorsstol i sten och järn:
Det var puebloindianerna i området som lärde spanjorerna från Mexico sin karaktäristiska byggteknik som helt genomsyrar inte bara statens huvudstad, men även staden Taos uppe i bergen. 
Denna vägg i Santa Fe uppges vara den äldst bevarade byggnadskonstruktionen i Nordamerika: från 1200-talet. Det nuvarande husets övriga väggar byggdes på 1700-talet.
Trots att Santa Fe inte har mer än 80,000 utspridda innevånare håller den sig med två dagstidningar, operahus och 300 konstgallerier. (Nej, vi har INTE besökt dem alla.)
I söndagskväll var det dags för en solförmörkelse, men eftersom månen befann sig som längst från jorden täckte den inte hela solskivan. Vi körde till Lake Abique, sju mil norrut i bergen.
Andra hade kommit på samma idé.
Bland dem var Zac och Nicole. Zac hade varit förutseende nog att organisera sig på ett sätt som lämpar sig för en amatörastronom:  han lät en kikares ena lins fungera som ett teleskop och på en bräda med vitt papper kunde vi omkringstående följa månens färd över solskivan.
Spillet från ringen var så starkt att man inte kunde se in mot solen, däremot förändrades under några minuter ljuset på ett märkligt sätt. De gula tonerna försvann och de långa skuggorna mattades påtagligt. En overklighetskänsla infann sig.



Vi har tillbringat fem dagar i denna ökenstad, belägen 2300 m.ö.h. Vi förlängde vistelsen där men när avskedets stund i morse var inne var det inte utan viss sinnesrörelse vi gav oss iväg.

Tiden i huvudstaden bodde vi på det familjedrivna lilla motellet Silversadeln. Mycket gedigna frukostar efter amerikanska förhållanden. Stället drivs av det strävsamma paret Dawn och Miguel.
Staden hyser även en grupp tibetanska flyktingar vilka driver en outlet för tibetanskt handarbete.
Idag, sedan vi lämnat Santa Fe, körde vi upp till puebloindianernas autonoma region i Taosbergen.
Jag har inte mäktat sätta mig in i historiens detaljer, men spanjorerna kom hit på 1500-talet och kuvade indianerna till slavar, men också till kristendomen. Bykyrkan – "Helige Geronymos kyrka" – är (liksom hela byn) klassat som ett "Världskulturarv".
När jag var där idag höll byggnaden på att få ett nytt lager sandputsning.
Indianerna hade vett nog att inte ta de kristna missionärerna på allvar. Ursprungsreligionen har bevarats intakt och på vissa indianska helgdagar stänger de för utomstående. På deras territorium gäller inte amerikansk lag, utan stammarnas egna. Ceremonier utfördes exempelvis i söndags under solförmörkelsen, som gjorde att indianerna nekade oss utomstående tillträde. Hatten av och respekt för det! 
Min lokale sagesman berättade vidare, att det var först efter Korea- och Vietnamkrigen som livsbetingelserna började moderniseras för indianerna. Många hade låtit sig värvas och kommit i nära kontakt med moderniteter såsom el och rinnande vatten. Krav på sådant restes av de återvändande och de äldste rådslog om saken. Utfallet blev, okej, "men då får ni bygga er hus utanför vår by." Idag är det ett tjugotal familjer som valt att fortsätta leva "på det gamla sättet" inne i denna högst levande indianbyn.
Lugnet och stämningen var kompakt. Tidigare har jag bara mött det i de exil-tibetanska enklaverna i Indien.

Efter att vi lämnat Taos Pueblos fortsätter vi på  riksväg 64 ut i busköknen. Så kör vi åter över Rio Grande, men denna gång över en spektakulär canyon.
Vi fortsätter ut i öknen till Zac och Nicole som vi träffade vid solförmörkelsen. De har bjudit hem oss för att beskåda deras boende. I ett stort område i öknen nordväst om Taos finns en kommunitet som specialiserat sig på hundraprocentiga ekologiska hus. Enbart naturliga material får förekomma i "husen". Elen kommer från jättelika solpaneler som laddar de batterier vilka driver allt i hushållet: det specialisolerade kylskåpet, tvättmaskinerna, lamporna, etc. Bostäderna är ofta halvt nergrävda i marken för att isolera taken. Varje hus har enorma vattencisterner för regnvatten och snö. Vattnet återanvänds fyra gånger! Till och med kondensationsvatten om vintrarna tas omhand.
Som framgår av utsikten från parets vardagsrum odlar de sina grönsaker inomhus. Hela sydfasaden består av sådana här glasfönster som genererar värme. Zac är ingenjör och det är mycket lämpligt när man bor så här. Men, efter en initial byggkostnad på c:a $300,000.– uppgår inte de årliga driftskostnaderna till mer än $200.–
När man bygger ett sådant här "jordskepp", som de kallas, används allt. Glasflaskor som folk slängt i naturen görs till ljusintag, etc., etc.
Det skall till en falks blick för att se sina grannar härute i öknen.
Efter en alltför kort, men trevlig samvaro måste vi bila vidare. Fyrtio minuter senare och på dryga 4000 meter höjd ser naturen i norra New Mexico ut så här:

I natt sover vi över i en liten hålla alldeles nedanför gränsen till Colorado (staten med USA:s kanske fulaste flagga…) Det är med värkande hjärta och tungt sinne som jag nu tar farväl av detta landskaprika land.





Kommentarer