Otium – Västergötland & Utah


Under en vecka har jag njutit vårt otium i Västergötland.
Det har blivit allt populärare att odla i pallkragar. En trend som inte gått berörda näringar förbi. På trädgårdsaffärer och plantskolor pungslår man kunden på allt mellan 170–300:– för en pallkrage.

Det krävs två eller tre pallkragar till att odla i. Jag lät mig inte luras av detta: en bättre begagnad pallkrage kan du köpa för 50:–  och en ny för 75:– (sök företagen på Gula sidorna). Vi körde ut till Ringö på Hisingen och lastade lätt upp ett antal pallkragar på Fabians takräcke.
Idén bakom att odla i pallkragar, är att slippa all ogräs som sprids i marken: höja odlingen till lättare arbetsnivå och försvåra för sniglar (i de många områden som hemsöks av dessa). Om våren värms jorden upp tidigare och du kommer fortare igång i din roll som ”månskensbonde”.
Så här gick jag tillväga:
Nedre pallkragen ska stå med hörnpiggarna neråt i jorden. För att förekomma ogräs underifrån tog jag marktäckningsduk (som släpper igenom fuktighet nedåt men som stoppar ogräset) som jag fäste med hjälp av häftpistol (c:a 280:– på Clas Olsson).
Därefter vände jag på arrangemanget och placerade den på dess plats i trädgården. Inga konstigheter med att lägga på den andra pallkragen. För att ge arrangemanget längre livstid, klär man nu lådans insida med plast. Jag använde mig av vanliga, svarta, sopsäckar som häftades fast ordentligt.

Nu är  ”hårdvaran” nästan klar. Receptet säger: fyll med 4 säckar planteringsjord (100:– för fem) och 4 säckar kogödsel (för 100:–). In till Alingsås for man, glad i hågen. Den glädjen försvann när man berättade på Jordnära, att EU har förbjudit all handel med kogödsel!
Den förnämligaste av alla gödsel har alltså förbjudits i hela EU! (Nu räcker det: Sverige ut ur EU!)
Om orsaken till förbudet fick jag svävande och lite oklara bud, men sammantaget verkar direktivet ha emanerat från ”klorofylbolsjevikerna”.  (Ska försöka gå till botten med detta, det är ingen skitsak!…). Det som nu gäller är gula säckar med (behandlad) häst- och hönsavföring. Ingen bonde eller annan initierad, som jag talat med om saken, har visat någon tilltro till direktivets påstående om att den nya gödseln skulle vara ”likvärdig”.
Nåväl, varannan säck – gödsel/jord – ner i lådan. Blandade noga: vattnade, planterade och vattnade igen. Därefter; vit fiberduk (65:– för 20 kvm) över härligheten. Om ett par veckor ska vi med lite tur ha huvudsallad, basilicum och bladpersilja så att det räcker…
I växthuset växer det så att det knakar.
Men! Ve och fasa! Vad är detta på några av tomatplantorna??!
Svamp!

Jag har tidigare nämnt Alingsås, vår närmaste stad från torpet. Där inhandlar vi det mesta av vad som behövs för vårt lilla sommartorp, och för själen.
När man står på Stortorget en vacker sommardag så varseblir man genom flaggningen att man befinner sig i Alingsås, och i Sverige.
Men inte att man är i Västergötland.
Skärpning!, kommunalgubbar och tanter: Upp med landskapets färger och lejon på flaggstängerna! Slå ett slag för LANDSKAPET! (Inte ”regionen / landsting”.)

Långsamt blir dagarna kortare och mina tankar flyr till försommaren i Amerika. Det var en ostadig dag som vi åkte till Antelope Island i den stora sjön Salt Lake i staten Utah. Naturligtvis är den ett fredat tillhåll för bl.a. antiloper.
Den karga ön förbinds med fastlandet av en väg, byggd på ett rev.
Låg vegetation och bergigt är det där. Kör man till höger kommer man snart fram till en enklare restaurang med försäljning av hamburgare av buffelkött. Där finns också en strand. Sjön kallas för Amerikas "Döda havet”, eftersom mineralsammansättningarna i sjöarna är snarlika.
Om du däremot tar till vänster kommer du ut på en längre väg som för till den enda ranchen (gården), Fielding Gard Ranch.
Hästar och boskap, men (som så ofta i Amerika) frivilligorganisation som håller ett vakande öga över öns alla fredade bufflar. Djuren är visserligen vana med tvåfotingar på avstånd, men de är vilda: största försiktighet anbefalles! I sammanhang som dessa känns det någotsånär tryggt att ha 300 mm teleglugg på ens Canon 5d Mark II
Vilda Västern vore inte Västern om det inte var självklart att lära sig kasta lasso där:
Denna eftermiddag och kväll ägde en alldeles särskild Happening rum i ranchens stora loge: nämligen sjunde årgången av Cowboylegender– cowboypoesi och musik!
Tillställningen hade vädrets makter emot sig: på dessa 2000 metrarna över havet var det denna dag kallt, blåsigt och med plötsliga skurar.
En tapper skara hade emellertid samlats. Jag ser nog för min del den kvällen som denna amerikaresas absoluta högmärke. Genuinare än så här kunde det inte bli!
Störst behållning hade jag av sångarparet Tony & Carol Messerly.
Passade på att köpa en av deras skivor.
Evenemanget var till förmån för en lokal cancerfond, vilket gjorde att jag kände mig extra berörd.
Även funktionären till vänster hade haft cancer, berättade han.
Antelope Island är en mycket behaglig plats. Avslutar för den här gången med några scener därifrån.







Kommentarer