Sommaruppdatering

Det  tar sig i växthuset, trots att oddsen (med en bortregnad sommar) går emot förhoppningarna om någon rikare skörd… Utom med avseende på gräsmattorna som bara växer och växer.

Växer gör också våra digitalis. Aldrig har de väl vara flera eller så ståtliga som nu.
För övrigt har torparlivet i vår tid fått s.a.s. nya dimensioner.
Upphör inte att gilla varannandagsturerna in till lilla småstaden Alingsås, med alla dess vackra trävirkeshus. Antalet göteborgare som flyr ”Muteborg” och dess växande laglöshet har fått fastighetspriserna att raka i höjden i den gamla kafféstaden.

Med det senare är det – i enlighet med lagen om tidernas föränderlighet – lite si och så numera, precis som i Göteborg. Många gamla fina kaffér har köpts upp av sådana vilka tyvärr ibland saknar känsla för etablerad kutym och ”hur det ska vara” med såväl utbud som tjänster. Det känns t.ex lika nedslående varje gång då ska betala extra för en påtår. Åsikter kan även läggas på detta med att kaffeer plötsligt ska servera lunch. Så är det främst ”på vår gata, hemma i staaaan” (Skrollan i Saltkråkan).
Evas Cafe är f.ö. den det enda av etablissemangen i Haga där man utan vidare får sig en påtår och (inte) minst, där överskottet om kvällarna transporteras till baptisternas center för de socialt sämst ställda vid ”Tabernaklet”, på Storgatan.


Vegetariska restauranger står inte direkt som spön i backen i Göteborg. De enda (vad jag vet) ligger i vårt Haga. Den ena är (relativt) nytt och med god Mellanöstern-meny (där tidigare Hagalivs låg). Stället är rent och fint och riktad främst till turister och ”det nya Hagas” mer penningstarka skikt. Den andra är pionjären på området, restaurangen och kvarterskrogen Solrosen (45 meter bort, i hörnet Kaponjärgatan / Haga Östergata).
Fräscht, gott och trevligt. Ett av de få ställen där man kan sitta och samtala utan att fördenskull behöva skrika sig hes för att överrösta en massa ”musikaliskt” oljud i bak- och förgrund. (Plånboksvänligt är det också!)
* * *
Ja, nu har vi rört oss en bit från Alingsås. Och längre bort blir det.
Min tanke löper till New Mexicos fantastiska ”målade öknar”. Epitetet talar för sig självt.
Medan hustrun var på tur i Georgia O’Keeffes hus i Abique fotade jag kolibrin i närheten av Abiques Värdshus, nere vid huvudvägen.













Där fick jag höra talas om ett benediktiner-kloster några miles bort, längst ner i en lång, spektakulär, ravin. Dit begav vi oss så fort min bättre hälft återvänt och sedan vi fått något stadigt i magen. Nedan en liten bildsvit från naturen utefter vägen.

Vi kom fram lite efter fem och munkarna började då pö om pö att samlas i den post-Vaticanum II, modernistiska kyrkan.

Där hade det öppnats för hostian i tabernaklet för sakramental adoration i väntan på vesper (”aftonsång”).
Efter en kvart lämnade vi och då var långtifrån alla av de fyrtio munkarna samlade i kyrkans kor.
Stämningen i och runt ett kloster är speciell, oavsett om detta ligger i New Mexico, Calibrien eller Västergötland. Det vill till att få till denna känsla av stillhet, andakt – själva ansiktet av fromhet…
Så finns ju alltid där clausuren, klostrets innersta dit bara klosterfolket tillåts.
På toppen av klippan högt ovanför klostret var ett ”Calvarium” rest: tre tomma kors till minne av den kristna förkunnelsen om huvudgestaltens ”korsfästelse”, tillsammans med en ”ond” och en ”god” ”rövare” på ömse sida. I och för sig ingen ovanlig syn i den Amerikanska Södern, ens väster om Mississippi-floden.
Spännande fortsättning i kommande poster!…








Kommentarer

  1. Härliga Bilder Bertil. Jag kom hit via dinläk på Brutus Fejja:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mikael!
      Trevligt med uppskattning! :)

      Radera

Skicka en kommentar