Sista veckan i juli…


De soliga dagarna i slutet av juli blev väl utnyttjade. Stor sak det!

Tjörn. Pilane!

Det gamla järnåldersgravfältet i Pilane på Tjörn har sedan fyra-fem år sedan även fått tjäna som utställningområde för modern skulptur. De första två åren var det bara att öppna fårgrinden och börja se sig omkring. Förra gången vi var där hade en biljett- och souvenirkiosk byggts upp (ovan) och inträdet betingade 45 riksdaler. I år hade det gått upp till 80:–. Men, det är det värt! Sex av utställarna i år var återkommande: två andra behöver inte återkomma. Tony Cragg (från England) är underbart besatt av att väva in anleten i sina installationer; ju fler dessto bättre. Som här, i Discussion:
 En annan återkommande deltagare är den kände svenske skulptören Claes Hake, som i år representerades av granitverket Wall Street, nedan:
Jaume Plensa från Spanien har i år med sig två verk. Den ena kallas The Heart of Trees:
och den mystiska Grand Latent Blanc:
Det som allra mest berörde mig var (mot förmodan!) kinesen Zhang Huans kraftfulla verk med den ironiska titeln Spread Sunshine over the Earth. Den tog i själva verket andan ur mig. Dess konturer på höjden ovanför det tusen-femhundra år gamla gravfältet var i sig kanske intressant:
Men, vad kunde det rimligen rymma som kunde föranleda ansträngningen att ta sig upp dit? Kunde man inte nöja sig att se upp mot ställningarna – vad det nu var – så här ur grodperspektiv? Jag hade ett annat år berörts av Zhangs schavotterade Buddha, så jag bestämde mig för att gå upp.
Flanörer i Pilane.
På vägen möts man av den här skylten:
Mmmm… tänker religionshistorikern i mig och stretar vidare.
Däruppe ser jag hur de tunna pelarna av trä står på gamla stenfundament
och jag förstår, att det jag först trodde var ett timmerverk med några avdankade ladugårdsbräder med antydan till rött kvar, i själva verket var något helt annat!
Det rör sig om en fyrahundra år gammalt kinesiskt tempel. Ett av hundratusentals som på 1960-talet stormades och förstördes under den barbariska kinesiska "Kulturrevolutionen". En kulturskövling utan dess like som iscensattes av kommunistdiktatorn Mao Tse-tung.
Ovan är detaljer ur taksniderierna. På en centralpelare har konstnären placerat en figur av kommunist-Kinas nye gud, partiordförande Mao själv, Fadern till förstörelsen. Jag har här behandlat bilden sådan min känsla på platsen förde sig: OCH, tror jag, även konstnärens.
Ytterligare ett svenskt och ett tyskt bidrag i slutet av utställning drar jag förbi i tysthet. Ordet "dilettantism" föresvävar mig, upprymd som jag är av de många impulser som mött mig i de hitförda ruinerna av ett av kommunistiskt raseri ödelagt, fyrahundraårigt tempel. Med ens reduceras det mesta andra till banaliteter.

Det är gu'bevars sommar! Får på bete och vackra fjärilar fladdrar omkring bortom städernas sten- och cementöknar.
Vacker fjäril utanpå och idog humla inuti en Stormhatt, på torpet.

Marstrand!

Se, handelsstaden som uppfördes av Norges kung, Haakon Haakonsson på 1200-talet. Av Sverige erövrat och senare där uppförde Carlstens fästning, vars massiva torn dominerar öns horisont.
Sommarön framför andra här på Västsidan.
Ovan, den gamla poppeln – planterad 1866 – i centrum av samhället.
Nere i gamla anrika tullhuset – nuvarande "Strandverket" – har i år en fotosalong inretts. Väl värd att beskådas!

När jag var där var övervåningen ännu inte invigd men man var i färd med att hänga en utställning från Australien.

Emellertid är Marstrand så mycket mer än det lilla samhället på den lilla öns östsida… Men jag kan undra om Alabama har öppnat konsulat i byn. Här vajar i alla fall denna amerikanska stats flagga.
Alabamas flagga på Marstrand.
Nedan, "Vägen Västerut"…
En armada av gamla "folkbåtar" på väg in.
Passagerna kan ibland vara trånga i öns "vildmark".
Men till slut når man alltid till vattnet.
En mild vinter förestår på ön; inte många rönnbär på buskarna.
Denna varma dag var det många två- som fyrbenta som vandrade runt på ön.
Här släcks törsten hos människans bästa vän.

Torpet

Äntligen lite avkastning. När vi i fredags för en vecka sedan var tillbaks på torpet hade några gurkor växt sig tillräckligt stora!
Till skillnad från köpegurkorna smakade dessa så som gurkor ska smaka! Underbart, med andra ord.
Veckan innan hade vi gått hårt på en basilicum i en kruka. Ville prova på möjligheten av återhämtning i växthut. Ser ut att gå bra:
Nana-té (mynta) är bland det godaste jag vet. Därför ser vi till att ha hyfsad tillgång på mynta runt om på tomten. Den inte blott smakar och doftar gott. Vacker är den likaså.
Alltid lika fascinerad av de arbetsprogramerade humlorna:
Nu har jag även kommit mig för att gräva ner ett humlebo åt de små vännerna.
Sista sommarmånaden har nu börjat. Vad som väntar oss alla mäktar jag inte tänka på. Då är det skönt att se hur dessa knoppar riktigt tränger på för att få bli de stormhattar som de sedan urtiden varit ämnade att bli.



Kommentarer