Kaféer i Wien

I Wien dansar och ler man, som bekant!
Däremellan vankas mat, kaffe och té. Särskilt berömt är Wien för sina kaféer. De kan uppbådas i alla former och stilarter. Det mest lyxbetonade är nog Café Central
 När vi gjorde oss vägarna förbi (någon timme efter att jag tog bilden härovan), var där fullsatt och med en betänklig kö genom hallen, ut på trappan och på trottoaren utanför.
Under min värdighet att stå där och hänga likt ett löshjon. Fick bli några bilder av de imponerande pelarna och taken, och av de förnöjsamma som hunnit i tid (och som verkligen inte tycktes göra sig någon brådska sedan rumpan väl parkerats i de för ögat behagliga sätena).
Ljussättningen artar sig olika från ena etablissemanget till det andra.
Ett obligatorium på varje konditori av självaktning är papperstidningsutbudet. Och dessa ska inte bara ligga och skräpa, utan fästas på riktiga tidningsstavar. Indikation på civilisation…
Men naturligtvis försiggår intensiva samtal på dessa institutioner. Alltid i diskret ljudnivå, tycktes det mig. Inga ungdomar som ouppfostrat vräker sig fram på andras bekostnad som sutte de hemma i tevesoffan…
En del kaféer kan alltjämt bjuda på alkov, för högre grad av intimitet (bortsett från att alla kan se in från gatan, som här nedan…). Dessa båda har uppenbarligen ingenting att dölja.
Ett av Wiens örhänge i dessa sammanhang är Kaféet Hawelka på Dorotheergaße 6.
Detta är en slags motsvarighet till Café Slavia i Prag. Det senare är visserligen betydligt större (och billigare!) och med ett betydligt större utbud av läckra bakverk. Men, i originalitet har Hawelka det där litet extra: familjeägt och småskaligt med Perfektion som högsta mål och yttersta mått…
På väggen finns en karikatyr på grundaren, Leopold Hawelka (11 april 1911 – 29 dec., 2011) och hans hustru Josefine, av en namnkunnig tysk tecknare på 1950-talet.
(Wikipedia har fått sin information om honom om bakfoten, nuvarande ägaren, parets son, berättade för mig att han far ursprungligen kom från Brünn, medan han mor däremot kom från Mistelbach.) Hakets grundare fann stor tillfredställelse i, att han lyckades överleva hela Andra världskriget utan att ha behövt använda sitt vapen någon enda gång. Sommaren 1939 hade han kallats in för fem månaders militär grundutbildning. Dessa utmynnade i fem långa år och hans och hustruns kafé kom inte igång förrän efter kriget.
Det väsentliga är naturligtvis hur dryck och bakverk smakar.
T.ex. denna Schwartzwaldstårta med körsbär i krämen…
Eller, denna Sachentårta med vispgrädde.
Apfelstrudel är något som min bättre hälft är svag för.
Nu kan ett kafé vara hur inbjudande som helst. Det är inte allt.
Verkligen inte! HUR det beställda SERVERAS är en integrerad del av kaféupplevelsen. Det är ett absolut minimum ATT det serveras.
Och att det serveras RÄTT. (Jo! Det finns faktiskt rätt och fel i branschen.)
Här en någonting-som-hustrun-vet-inte-jag, en kopp varm choklad med vispgrädde och – givetvis – tvenne glas vatten. De varma dryckerna kan ju vara söta och då är det gott med lite vanligt vatten efteråt.
När mörkret sänkt sig över kejsarstaden kan det bli dags att söka sig ut på en bit mat. Hustruns val föll denna afton på Wiens allra äldsta värdshus (sedan 1447), Greichenbeisl. Hon såg fram emot ortens klassiska wienershnitzel på kalvkött. Själv skulle jag välja något vegetariskt. Och det var inte lätt i denna stabbiga Sydtyska meny!
Den pasta som till sist landade framför mig på bordet hade lite gemensamt med det italienska ursprunget. Kyparna på det där stället var för övrigt obehagliga slashasar som får mig att inte rekommenderar Greichenbeisl. Men, förvisso – även solen har sina fläckar.
Nästa "serie" från Wien här kommer att handla om dess imponerande kungligheter. Förbered dig med att se kejsarbegravningen sommaren 2011 av Otto von Habsburg i S:t Stefansdomen. En i Europa känd personlighet, totalt okänd häruppe vid den kallslagna gamla inlandsisen.



Kommentarer

Skicka en kommentar