Några av mina foton från pilgrimslandet Israel


Rysk munk och annan pilgrim i väntan på avfärd från berget Tabor.
Sedan kristendomens tillkomst i första århundradet attraherades troende till de platser i Israels Land vilka i skrift eller tradition förknippades med huvudrollsinnehavaren i det kristna dramat.
Inristade "pilgrimsmärken" på portalen till Gravkyrkan i Jerusalem.
Klara dagar har man en fantastiskt utsikt från berget Tabor i nedre Galliléen, det berg som likt ett kvinnobröst skjuter upp från den omgivande slätten. En omständighet som redan i kannanéisk tid förärade berget status som någon lokal "Olympus". (Berget omnämns i Domareboken.) Nu ville det sig inte bättre, än att detta potent "andliga" berg tillskrevs platsen för "Kristi förklaring" (Matt. 17:1-8, Mark. 9:2-8, Luk. 9:28-36): händelsen då Jesu gestalt ska ha förvandlats ("förklarades") och blev lysande och där han talar med Mose och Elia och kallas "guds son".
"Kristi förklaring", på grekiska "ho metamorphosis".
(Elaka kritikerna menar, att denna "uppenbarelse" föregicks av intagandet av en svampstuvning tillagad på hallucinogena råvaror som det finns gott om på berget.)
  Hur som haver, tre bysantinska kyrkor uppfördes på bergets topp till minne av detta. Dessa raserades omsider men ruiner finns kvar och över korsfararkyrkan reser sig sedan 1924 den romerskt-katolska basilikan.
Ruinerna av en av de bysantinska gäller fortfarande som kyrkorum för katolska pilgrimsgrupper, när huvudkyrkan är bokad.
Hurtiga nordamerikanska präster förrättar mässa för sin pilgrimsgrupp i en bysantinsk kyrkoruin.
Inte sedan tiden innan kommunisternas maktövertagande i Ryssland 1917 har det kommit fler och större pilgrimsgrupper till Israel än nu. Inte enbart från den ortodoxa kristna världen i östra Europa eller från Västerlandet. Mängden kristna pilgrimer från Afrika ökar markant. Mötet med deras genomhederliga andlighet, mänsklig värme och öppenhet upplevde jag som omskakande: något som något som borde få de kristna blekansiktena från när och fjärran att skämmas. Människor att ta intryck och lära av.
En katolsk pilgrimsgrupp från Nigeria på Tabor.
Den katolska kyrkan på Tabor, uppförd 1924, är välbesökt av pilgrimer från världens alla hörn.
Här en katolsk mässa av Vaticanum II "stuk", där inte gud utan gemenskapen står i centrum.
Kryptan i den katolska huvudkyrkan på Tabor.
Det ortodoxa Heliga Elias kyrka (från 1845) har stått närmast tom och förfallen i årtionden, men sedan kommunismens fall i Östeuropa har medel och gåvor strömmat in för att sätta i stånd de heliga platser i Israel vilka förvaltas av den Ortodoxa kyrkan.
Porten till det ortodoxa klosterområdet på berget Tabor.
Ortodoxa klosterkyrkan på Tabor. Ett värdigt rum utan flum.
Givetvis är de kristnas pilgrimsmål i Galiléen, många fler: Nasaret, Kana, Platsen för Bergspredikan, Kapernaum, you name them.

Den romersk-katolska Bebådelsekyrkan i Nasaret.
Aggressiva islamistiska aktivister kräver att få bygga moské vägg i vägg med Bebådelsekyrkan. Byggtillstånd nekas efter påvens och patriarkens av Konstantinopel vädjan till de israeliska myndigheterna. I skenet av den höga muslimska nativiteten i denna, tidigare nästan helt kristna stad, är de senare nu i minoritet samtidigt som spänningarna mellan muslimer och kristna i den arabiska kommunen växer.
På "Saligheternas berg" ligger denna kyrka som italienska franciskanersystrar lät uppföra intill platsen för en tidigare bysantinsk föregångare på platsen där Jesus skulle ha hållit sin berömda bergspredikan. Italiens Benito Mussolini gav förvisso inte mycket för religion, men på något sätt lyckades de goda systrarna få honom att bekosta bygget, som stod klart 1938. Under många decennier doldes mosaiken med il Duces namn under en matta, men 1982 bröt man upp denna mosaik och lade en annan… 
Inte enbart Galiléen tilldrar sig pilgrimernas uppmärksamhet, utan även landskapet Judéen, med födelsekyrkan i Betlehem och två av några av de allra äldsta – ännu i bruk varande – kristna klostren i världen, Mar Saba och den helige Georgs kloster i Judeiska öknen.
Det ortodoxa Sankt Georgsklostret ovan sluttningen till Nachal Prat i Judeiska öknen.
Ryska pilgrimer på halvtimmesvandringen mellan p-plats och S:t Georgsklostret.
Huvudmålet för den religiösa kristna "turismen" är ändå Jerusalem. Detta har givetvis sin grund i påståendet att deras hero, Jesus, där skulle ha lidit, dött och – som så vanligt var i den grekisk-romerska mytologien – återuppstod från döden för att dela sin gudomlige faders plats på Olympen; eller "himmelriket" för att hålla sig till den kristna terminologin.
  Grundläggande för klassiskt tänkande är att den nätt och jämt pupertala jerusalemflickan Maria sade "ja" till att låta sig bli gravid av och med gud. Hon och hennes föräldrar, Anna och Joachim, bodde enligt Traditionen i en enkel boning i Jerusalem.
"Jungfru Marias hem" – i själva verket en vattencistern från Andra Templets tid.
Platsen för kejsarmodern Helenas korsfynd.
I en cistern nedanför Kalvarie-/ Golgataklippan på vilken Jesus ska ha korsfästs uppdagades i anslutning till kejsarmoder Helenas pilgrimsresa trenne kors. Genom under och mirakler kunde prästerskapet i staden utröna vilket av dessa som varit Jesu kors, alldenstund dess virke helade sjuka och lytta. Idag leder ett par trappavsatser från Gravkyrkan ner till platsen i den del av den omstridda kyrka som innehas av den armeniska kyrkan.
Domen över den armeniska delen i Gravkyrkan i Jerusalem.
Enligt den kristna berättelsen tillbringade Jesus och hans närmaste – apostlarna – den sista aftonen tillsammans vid foten av Olivberget, i ett område med viss olivoljeproduktion. Att sanden höll på att rinna ut för honom beskrivs som kristallklart och på natten drog han sig undan från de andra i bön och i väntan på att anges och häktas. Området kallades Getsemane. Delar av detta område ägs av de ortodoxa- och romersk-katolska kyrkorna.
Maria från Magdala var Jesu främsta kvinnliga lärjunge. Efter henne är denna Rysk-ortodoxa klosterkyrka i Getsemane uppkallad. Den invigdes 1886 och gör sig allra bäst från utsidan.
Vad ryssarna uppenbarligen inte visste var att platsen där den står, enligt över tvåtusenårig judisk tradition, döljer ingången till "helvetet"…
Detta kanske äldsta ännu levande olivträdet i Getsemane är bortemot tvåtusen år.
Pilgrimernas huvudattraktion är givetvis "Den Heliga Gravens kyrka" i Jerusalem. Den har raserats och återuppbyggt några gånger, men aldrig i sin ursprungliga storhet.
Häri trängs alla de ursprungliga kristna kyrkorna: Ortodoxa, armenier, syrianer, kopter och, som ett arv från korsfarartiden, även romerska katoliker. Trängseln har genom århundradena stundom lett till rejäla handgemäng mellan munkar som försvarar den status quo som uppnåddes 1853.
Dagen Gravkyrka en mest en lämning av den gamla korsfararkyrkan. Den ursprungliga kejserliga basilikan var många gånger större. Notera stegen nedanför fönstret ovanför högra portalen: den har stått där sedan åtminstone 1837. Ingen minns längre vilken av de "regerande" kyrkorna som placerade den där och för att inte rubba på den känsliga (explosiva) status quo lämnas den därhän.
Redan under den förste kristne romerske kejsaren Konstantins tid i början av 300-talet anlades på platsen för  korsfästelseplatsen, Golgata, och Jesu grav en enorm basilika. För detta projekt fick topografin ge vika: Golgata höggs ner till mest en pelare som bakades in i en avsats av marmor. På dess krön, vid utgröpningen för korsets fot, restes ett altare: Golgataaltaret. Ett primärt mål för pilgrimen.
Genom en liten under Golgataaltaret kan pilgrimen beröra den egentliga klippan och fästhålet för Kristi kors, platsen för Jesu död på korset.
Golgataaltaret.
I den muromhägnade återstoden av Golgataklippan finns några öppningar där man kan se en spricka i berget. Den tillskrivs jordbävningen som ska ha inträffat i samma ögonblick som döden drabbade den korsfäste.
  Nedanför Golgata – alldeles som man kommer in i Gravkyrkan – finns ett rektangulärt stenblock på vilket sedan medeltiden det påstås att den döde Jesus skulle ha tvagits och förberetts för sin (judiska) begravning i den intilliggande gravkryptan. Pilgrimer visar platsen och händelsen stor vördnad och respekt.
Pilgrimer visar vördnad och respekt inför "smörjelsestenen".
När kyrkan ursprungligen byggdes högg man ut bergsmassan runt Jesu gravkammare, så att den kom att stå som en frigjord kub i den väldiga basilikan. Över denna reste sig då, som nu, en väldig kupol.
Den väldiga domen över platsen för Jesu grav (i förgrunden).
Mellan Golgata och graven är den största av de många kyrkorummen beläget. Detta kallas för katholikon och tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan och är Jerusalempatriarkatets huvudsäte.
Katholikon: patriaktronen och ikonostasen:
den högra avsedd för patriarken av Jerusalem, och den vänstra till patriarken av Antiochia.
Grekisk-ortodox diakon inför ikonostasen i katholikon (beröks med rökelse).
Nuförtiden kallas denna kyrka i Sverige just för "Gravkyrkan", eller "Den Heliga gravens kyrka", men dess egentliga nämn är Den heliga Uppståndelsekatedralen.
Muslimer har genom årtusendet gått hårt åt denna kristenhetens allraheligaste plats. Kyrkan här av idag är fjärran från det storverk det ursprungligen var. Muslimsk fanatism ("fredens religion") raserade i oktober 1009 allt som var möjligt att bända eller störta ner. Stora skador tillfogades även den ursprungliga, uthuggna "kuben" med Kristi tomma grav – det ultimata målet för alla kristna pilgrimer genom historien.
Kristi grav: ingången.
Votivlampor runt den "heliga graven".
Köerna till graven är ofta långa långa. Marmorhöljet tillkom på 1500-talet.
En diakon från den armeniska kyrkan incenserar (beröker med rökelse) passagen in till graven.
* * *












Kommentarer

  1. Fantastiskt fina bilder och trevlig läsning.
    Tack Bertil

    SvaraRadera
  2. Levande konst, med andra ord - busfint. Imponerande men samtidigt så äkta och närvarande.

    SvaraRadera
  3. Utmärkt foto och intressanta beskrivningar! Stort tack Bertil!

    SvaraRadera
  4. Fantastiska bilder du har tagit Bertil! Detaljerna fångas mycket i svartvitt än i färg! Hoppas du kan få dem publicerad i några större svenska dagstidningar snart, exempelvis under någon kristen högtid!

    SvaraRadera
  5. Tack Stefan, och ni andra!
    Fotograferande är ett ensamt jobb och man blir alltid glad av vänliga kommentarer.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar